Och nu verkar en av Sveriges mest lästa bloggerskor jobba hårt och aktivt för att skaffa sig anorexia... men så mysigt!

Ett nytt inlägg... woohooo!

Fick en fråga om jag slutat blogga, och ja, det hade jag nog. Men när jag läste den kommentaren fick jag plötsligt lust igen. Att i alla fall skriva något litet.

Jag antar att jag någonstans blev så trött på att se mig själv skriva inlägg om hur dåligt jag mådde, det gjorde oftast inte att jag mådde bättre direkt. Även om det oftast är skönt att skriva av sig, så mår jag inte bättre av att jag hugger på mig själv. Och det gjorde jag väl rätt ofta här...

Men visst, kan inte påstå att jag mår toppen nu heller. Men nu är det faktiskt enbart yttre omständigheter som får mig att känna mig nere. Tråkiga saker har hänt på senaste. Mannen jag börjat släppa in i mitt hjärta var tvungen att flytta för att hans mamma är döende, så ingen vet hur länge han blir borta, eller om han någonsin återvänder. En vän dog i en bilolycka strax innan nyår, samtidigt som jag fick veta att min "lillasyster" hängt sig, och kommer med största sannolik aldrig vakna upp ur sin koma. Så det har varit rätt tufft,

Men i allt detta har jag alltmer känt hur bra JAG mår, i mig själv. Jag känner mig mer och mer bekväm i allt. I min person och även i mitt utseende. Visst, jag älskar det inte, men jag kan känna mig riktigt nöjd de flesta dagar. Kan tänka mig att det är en av de få fördelarna med att man hatat sig själv så mkt innan. Att när man väl slutar med det, så tycker man att man är rätt fantastiskt istället. Min kropp börjar äntligen uppföra sig någorlunda normalt igen också, och det hjälper till. Jag väger fortfarande klart mer än vad den faaaantastiska BMI-skalan säger att jag borde, men när jag ser mig själv i spegeln så kan jag faktiskt inte se en kropp som motsvarar detta, även om jag inte är helt nöjd (men som jag fått förklarat för mig om och om igen så är det den förvrängda synen på kroppen som stannat kvar längst) så inser jag att vikten HAR ingen betydelse, inte när man inte ska kontrollera om man är underviktig i alla fall. Jag inser istället att det är ett kvitto på att min kropp är full av underbara muskler, muskler som jag ser till att bygga på förnuftigt vis. Jag tränar även väldigt mkt kondition, men mest för att jag blir så rastlös annars. Jag har så väldigt mycket energi inom mig som behöver komma ut.

Men när jag blev sjuk och inte kunde träna, eller de dagar jag inte orkat/velat så har jag insett att mina tankar på att jag måste träna för att förbränna kalorier är borta. Underbart skönt!

Jag lyssnar knappt på vad andra tycker och tänker på mig längre, däremot reagerar jag desto mer på att folk tycker att de har rätten att sitta och tala om för mig hur jag fungerar, hur jag är, hur jag tänker. Fått mycket av det på senaste tiden, och det gör mig spyfärdig. Jag känner knappt att jag har rätt att tala om för personer jag känt i många år hur de är, men så sitter dessa personer som knappt känner mig och uttalar sig om mig. Det som gör mig arg är ju att jag vet hur lätt man kan påverkas. För det är ju det jag gjort i så många år, brytt mig alldeles för mycket om vad andra tänker om mig, försökt ändra mig, anpassa mig. Problemet är ju bara att det inte finns två personer som säger samma sak, så man försöker anpassa sig till alla, tills man inte vet vem man är längre, man försvinner bit för bit.

Och ingen annan människa har rätt att få någon annan att må så! Så håll era förbannade åsikter för er själva!

Tack och lov är jag så pass trygg i mig själv nu att jag bara kan rycka på axlarna åt dem, och säga att de får tycka vad de vill, men jag vet hur det egentligen ligger till.

Så jag måste säga att tiden som gått sedan jag skrev har fört mig framåt, med stora steg.

Jag hoppas att de som fortfarande läser detta också mår bra!

(ska skriva mer lite senare, började bara bli rörigt insåg jag)

Puss på er!

aambasia på twitter

Dagar som denna älskar jag hösten

Känns som det är lagom bra med uppdateringar från min sida, eller kanske inte....

Varför skrev jag så mkt mer när jag mest hade dåliga saker att skriva? I och för sig då jag har störst behov av att skriva av mig, men det är väl också då det är som tristast att läsa?

Eller hmm vet inte om jag har så mkt att skriva om nu heller?

Ville mest skriva att so far so good med mig,. Jag fyller livet med små glädjeämnen och älskar det så mycket jag bara kan, för det gäller ju att leva i nuet då man inte har en aning om hur man mår imorgon.

Jobbar med att ÄNTLIGEN ta körkort, då jag inte har några större möjligheter att övningsköra privat så kommer det väl bli en dyr och ganska långsam historia, men det är det värt. Aldrig tyckt att det är så kul att köra som nu.

Jag har blivit nyförälskad i fotografering och nyligen skaffat mig min första systemkamera, behöver jag tala om att jag är som ett barn på julafton??? =)

Jag har äntligen fått min "lillasyster" på tjejzonen, i och för sig var hon lite osäker på chatten i tisdags, men vi gör ett nytt försök på onsdag. Tror hon insåg att det inte är särskilt läskigt, man behöver inte ha jordens största problem för att "förtjäna" att någon tar sig tid att lyssna och prata med en.

När det gäller den saken, så fick jag nog världens finaste kommentar av F.D, när hon helt spontant utbrister: " Lyckans den tjejen som får DIG som storasyster"... tror ni det värmde mitt hjärta eller?

Träningen går bra, kroppen vill fortfarande inte bete sig som jag vill, men men jag kämpar på.

Ett litet aber i mitt liv just nu är däremot mina tabletter jag tar, jag vill egentligen sluta med dem, för det känns skit att ta dem. Men å andra sidan har jag ju ingen aning om hur jag kommer må UTAN dem, har ju inte varit "stabil" i minst ett år som de tycker man ska vara innan man börjar trappa ner... Ha ångest för att jag stoppar i mig dem, eller ha ångest av att inte ta dem. Kul val...

Nu ska jag njuta av mina vackra blombuketter jag köpt, njuta av det fantastiska vädret, vänta på att Mr J ska vakna till liv och fortsätta planera hur jag ska gå till väga när jag ska sno åt mig hans hund. Jag älskar verkligen den hunden . =)

PUSS PÅ ER. Ha en strålande dag

ett brev

Idag kom ett brev, ett ganska ovälkommet brev. Ett brev som fick så mycket minnen att komma tillbaka, om saker jag vill lägga bakom mig. Men jag antar att efter detta, så kommer jag kunna göra det. Det är dags att återvända till Capio en sista gång, gör deras sista uppföljningstest, hålla andan när jag går igenom de där korridorerna som jag aldrig aldrig mer vill se.

För att sedan kunna gå ut genom sjukhusets dörrar, ut i friska luften, se höstens alla färger. Och lova mig själv att nu släpper jag detta. För alltid.

TILL EFTERTANKE

Om jag vill lyckas med att föra en människa till ett bestämt mål,

måste jag finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv

när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå

mer än vad han gör men förstå och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är

fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andra, istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill

hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa

inte är att härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kirkegaard

Efter en galet inspirerande och intressant helg på Tollare folkhögskola i Nacka så har jag nu genomgått grundutbilningen, nu är det bara en lite mer specifierad utbildning för just mitt uppdrag.. sen är jag Storasyster på Tjejzonen. Är så taggad, ska bli så kul och så bra. Äntligen göra något vettigt ;)

Sen vill jag be er hålla massa tummar och skicka positiv energi till mig på tisdag mellan 13 och 14!

pusss

Fråga..

Fick den här frågan:

Åhhh hur herregud vet man om man är i riskzonen igen när man egentligen har ansett sig som frisk ett bra tag?

Så jag började fundera på detta lite, och jag kan ju bara ge MINA svar och MIN syn på saken.

Och jag tror detta gäller även om man håller på att bli sjuk för första gången, lila väl som om man håller på att "falla tillbaka". Skillnaden är (förhoppningsvis) att man lättare kan känna igen tecknen om man redan haft problem tidigare.

Jag tror de stora varningssignalerna handlar om skuld, skam och lögner. Att det faktiskt är så enkelt (!). Att det är när man börjar känna sig skyldig för att man inte har tränat, för att man har eller inte har ätit vissa saker, att man inte har gjort ditt eller datt (alla har ju olika sätt att uttrycka sjukdomen).

När man skäms för att äta med andra, när man skäms för hur "mycket" man äter, man skäms när man jämför sig med andra, för man anser att man själv alltid är den som "förlorar".

Framförallt tror jag det är ett viktigt tecken när man börjar ljuga för andra. Man ljuger om hur mycket eller hur lite man ätit, man ljuger om hur mycket man motionerar etc. För när man känner att man måste ljuga för folk, då vet man nig någonstans innerst inne att man gör något som inte är helt sunt.

Detta var de tankar jag kom på spontant, vad tror ni som läser detta?

Vad ser ni som varningstecken?

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/annalarsson/for-fet-for-att-shoppa-haller-inte-langre_5161257.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/snacks-forblir-fulla-av-synd_5197123.svd

Det blev lite värre än vad jag trodde. Saknar mer än jag anade.

Känner rastlösheten, den välkända, den som får mig att vilja krypa ur skinnet. Känner hålet i magen, en enda stor tomhet. Känner gnagandet på nerver och känslor. Allt så väldigt välbekant. Jag har varit här många gånger förr, oavsett orsak. Det är så här jag reagerar.

Jobbigt som fasen, men inga konstigheter...

Det enda som inte är som förut är mitt beteende därutöver. Alla de gamla sätten att hantera ångesten är bortsparkade. All inbillad lindring, lindringen för stunden finns inte ens i tanken.

Så på gott och ont är det nu bara jag och mina känslor...

Idag har jag egentligen bara ett väldigt kort budskap, men kanske det viktigaste någonsin.

Jag skulle vilja tala om för alla kämpande tjejer därute att det går. Jag kan av egen erfarenhet numera tala om att man KAN bli frisk från en ätstörning. Man kan komma till en punkt då man inser att det inte finns en chans i världen att man kommer gå tillbaka, för man inser då att man bara behöver påminna sig om det förflutna varje gång man ens funderar på att "banta" lite, manipulera lite, och då går man raka vägen ut i köket och gör precis tvärtom ALLT de ätstörda tankarna säger. För jag känner hur jag mår nu, hur fantastiskt jag mår nu, även om jag sitter med en dallrig mage, för stora lår och vad det nu är. Men jag kommer med sannolikhet aldrig bli helt nöjd, tyvärr sitter det alltför djupt rotat, så en viss grad av dålig självkänsla kommer kanske alltid finnas. Men det gäller att acceptera men aldrig ge upp. Jag accepterar att det kanske alltid kommer vara så, men jag kommer aldrig sluta kämpa för att stärka den och må så bra som bara jag kan.

Man måste påminna sig att livet blir inte bättre bara för att man är smal, inte så länge man mår skit på insidan. Det är inte värt alla tårar, all isolering, all misshandel. TRO MIG!

Framförallt tycker knappast någon annan mer om dig bara för att du väger mindre...

Men jag vet å andra sidan hur tufft det är att komma hit där jag nu är, det är ingen lätt väg. Men fortsätt kämpa, för det går som sagt att bli frisk!

Fina ni!

It is a mystery. How a person can take away all your faith with a few words. You see the future in one color and you deal with it. You adjust, maybe not with a smile, but that´s how life is.

But then, in a second, that same person can make everything up-side-down again. Takes away the ground under you, the ground you were so sure of, it was stabil and nothing could shake it.

But with a blink of an eye your faith is complete again, and you have no idea what just happened.

I tried to find them tonight, my old best friends.

My companions, that never let me down.

They were always by my side, giving advice in the beginning, in the end, they just told me what to do.

I wanted to meet them again, they were in my life for so long, and I felt totally lost without them Nothing have ever scared me more then the moment they left.

I looked in all the well-known places, thinking and saying all the same old things.

But the silence is compact.

I can´t hear anything, not even the faintest whispering.

I do wonder were they are now, are they in someone else´s life, filling someones dreams every night and every waking moment.

I wanted to confront them with all my pain, but I guess they are afraid of me now.

Now they can´t touch me.

I tried to find them tonight, but now I am positively sure that my demons are gone..

En lättrörd Ingela, träning på löpband och ett väldigt sorgligt avsnitt av OTH på gymets tv, det var en väldigt dum, och konstig, kombination idag ;)

liten uppdatering bland annat

Motgångar, nej det är inget jag längtar efter, men ibland kan man nästan välkomna dem för att det är då man inser att man förändrats.

Fick just veta att kursen jag sökt till universitetet (och blivit antagen till) tydligen börjar två månader SENARE än vad det stod på ansökningen. Oj, de råkade skriva fel i katalogen ooooppps. Men ingen tyckte att de borde höra av sig till de antagna eleverna och berätta det? Fick upptäcka det själv.

Och först blev jag arg och ledsen, precis som jag oftast reagerat på sådana missräkningar. Men sen kom tankarna ikapp och jag insåg då förändringen i mitt tankemönster. Förstod ju rätt snabbt att det är väldigt onödigt att bli arg och ledsen över ett faktum jag nu uppenbarligen inte kommer kunna ändra på. Kursen börjar när den börjar och så är det med det. Nu gäller det bara att ta nästa steg och luska ut vad jag ska ta mig till istället. Så visst, jag är irriterad över att mina planer nu inte blir som jag ville, och ja, jag känner en viss oro i magen över hur det ska lösa sig nu.

Men på det stora hela så känns det okej, det är som sagt som det är, och nu får jag väl lösa detta på bästa sätt.

Så om någon har några bra tips så kan ni ju ropa till ;)

För övrigt mår jag riktigt okej just nu, om någon vill ha en uppdatering.

Har lagt ner min sista "psyk-kontakt" nu, för jag vill inte ha någon ny efter Barbro. Så jag kommer från och med nu klara mig själv på den punkten, men jag fortsätter att äta en låg dos av anti-depp ett tag till.

Maten går riktigt bra, jag har insett att jag måste köra diskmaskinen så mycket oftare nu eftersom mina knivar och gafflar tar slut. Vilket bara kan vara ett bra tecken, eftersom det innebär att jag äter "riktig" mat =)

Har ett litet sockerförbud just nu, den delen har inte funkat så bra. Eller förbud och förbud, jag märker ju att min kropp mår så mycket bättre utan.

Och jag har väl kommit fram till en punkt där hjärna, vilja, hjärta och kropp börjar vilja vara på samma nivå. Gäller även träningen, som just nu går finfint. Hoppas bara på att mina fötter inte blir mer problematiska, men jag ska ju hämta mitt sko-inlägg på fredag så det borde bli bättre.

Hmm något mer?

How long will it take? Until I stop missing you? Until my heart stop hurting.

Tills du inte är den förste jag vill höra av mig till när något händer. Du är fortfarande den jag vill ha hos mig när jag känner mig ensammast i världen. Du är den jag vill dela all glädje och lycka med. You are the one I always could be myself with, the one that made me feel so completely safe. I could tell you everything, even my deepest and darkest thoughts, my dirties secrets. You would never judge me, but neither would you tell me what I wanted to hear, only what I needed to hear, even if it would hurt at first.

I wish you would get back on track, stop imagining things, things that is not real.

We love each other, that is something true, something that will always be true. But this is just so wrong. But I do love you enough to set you free if that is what you really wishes. Im just so sad that it all ended because of a stupid dream....

I Love you me friend and I miss you so much....

Nu när jag inte mått så bra så har jag sett att vissa saker i mitt hem har haft en positiv inverkan på mig. Har bland annat haft på mig ett särskilt halsband, som ger mig styrka, det står "strålande, livskraft, oändlig och så är det en evighetssymbol- på olika sidor av smycket. Älskar det.

Har ställt fram två ramar så att jag kan se dem extra tydligt, med vackra peppande texter, och sen har jag de senaste nätterna sovit med , hur barnsligt det än må vara, en liten nallebjörn jag fått som håller i ett stort rött hjärta som det står kram på.

Och nu slog det mig (jag är lite seg jag vet ;)) att jag fått ALLA dessa saker av en och samma person... du vet vem du är... hur kunde du vara så förutseende =)

Idag har jag frivilligt blivit stucken i ansiktet med nålar. Alla roar vi oss på våra egna sätt.

Hoppas att naprapaten jag var hos idag kan hjälpa mig med mina problem med mina käkmuskler. Kändes en hel del kan jag lova, men å andra sidan är jag en sådan som tror att det måste kännas lite för att det ska ha någon verkan.

Sen, som ett litet under springer jag på världens finaste Jen vid södra station. Som jag saknat henne... sånt kan man bara kalla ödet. Matiné på onsdag är det som gäller.

Sen spenderade jag några behövliga timmar med F, visade hennes nya lägenhet och tog en lunch på ett ställe med libanesisk mat. Riktigt gott. Massa bra snack, och om någon förstår hur mycket jag kommer sakna Barbro så är det nog F. Satt ju varje träffa med terapigruppen och pratade om denna fantastiska människa...

Mycket trevligt, men tjejen om du bli mindre så kommer jag att låsa in dig.... love you...

Dagarna har varit väldigt upp och ner sen i fredags. Mest slåss jag med en känsla av total overklighet. Sen kommer tårarna.

Men jag säger ju som sagt, inget ont som inte har något litet gott med sig... och denna helg har jag fått en lite ny syn på J, han har "stigit" i mina ögon.

Han har ännu inte frågat exakt vad det är som hänt, så jag tror inte att han vet VAD som gjort mig ledsen, men någonstans har jag insett att det egentligen inte spelar någon roll. För det är ju inte vad som hänt eller varför man mår som man mår, det enda som är intressant är ju att det är ett faktum man inte kan ändra på, och att man mår dåligt. Och det är DET man kan göra något åt. Så på sitt sätt, utan några ord alls, har jag insett att han har visat att han faktiskt bryr sig om mig en hel del.

Särskilt i lördags, när han helt plötsligt kommer på att vi ska ha en liten "privatfest" hemma hos mig på kvällen (efter jag kommit med den mogna kommentaren att jag vill bli full) och sen ringer han hit några av mina underbara tjejer. Och tog dit några av sina egna kompisar.

Klarsynta killen insåg att vad jag behövde vara att inte sitta hemma och tänka, eller älta. Utan jag behövde mina vänner där, se deras vackra ansikten, känna deras kärlek och omtanke. Och själv är jag som jag är, skulle ju aldrig ringt själv och velat "besvära".

Så tack till honom, för att han är bryr sig mer än jag ger honom cred för...

Vet att detta blev lite rörigt men men...

puss på er

Mitt hjärta gick just sönder.

Kan inte sluta gråta..

Gisela ringde just och berättade att Barbro, min underbara fantastiska terapeut, är död...

Jag förstår ingenting, jag kan inte ta in det. Denna otroligt varma människa, som hjälpt mig så oerhört mycket. Som jag såg så mycket framemot att få gå till igen nu efter semester, är borta.

Jag kan bara se hennes ansikte framför mig nu, hennes stora leende och glada ögon när hon blev nästan lika lycklig som jag över mina framsteg.

Det gör så ont, jag tyckte så mycket om denna människa. Just känner jag mig så otroligt vilsen och ensam. Jag behövde ju henne, hur egoistiskt det än låter i en stund som nu.

Har ingen aning om var jag skulle vara idag om det inte varit för henne, alla kloka ord, alla vettiga råd, alla utmaningar, all kärlek.

Jag VILL inte!! Det är så förbannat orättvist!!!

Skönt att känna att konditionen inte dippat alltför mycket under resorna och vilandet av knäet. Var i och för sig en väldigt lugn joggingtur imorse men kändes helt okej, och knäet kändes bra. *peppar peppar* trots att jag känt av det när jag varit borta, framförallt när jag går ner i trappor. Gillar det inte alls, men får ta det försiktigt och hoppas på att det blir bättre!!