Superskinny me

Satt och tittade på andra delen av dokumentären Superskinny me på tv3 igår kväll, och jag måste säga att den skrämde mig ganska mycket. Hur friska och "normala" tjejer kan hamna i ätstörnings- tänkandet på så kort tid. Att tanken på att vara smal är så förförisk. Och jag ska inte säga något. Jag känner igen de där tankarna alltför väl, även om jag aldrig varit så extrem. Men att många tankar kretsar kring mat, att inte ha en sund relation till mat. Antar att det kanske kan kallas en mild form av ätstörning? Aldrig gått så långt att jag spytt regelbundet, eller vräkt i mig okontrollerade mängder av mat. Men att hela tiden tänka på när man ska äta nästa gång, nästan t o m innan man ätit upp det aktuella målet mat. Vad man ska äta, hur nyttigt man måste se till att det är, att det ska vara mättande och gott, men innehålla så få kalorier som möjligt. Att hela dagen så måste man kolla kalorierna så att de inte blir för många etc, etc. Väldigt osunt misstänker jag, men ibland kan man inte riktigt hjälpa det. Fast det där går i vågor., just nu känns det bra, men det kan ju bero på att jag av någon oförklarlig anledning rasat i vikt, men inte förlorat muskler nämnvärt. Så då är det kanske lätt att påstå att allt är som det ska....