Mer tankar om kärlek

(Varning! Detta är INTE ett upplyftande inlägg, så vill ni bli glada och roade råder jag er att surfa bort härifrån)

Nu sitter jag här och funderar lite på det här med kärlek, och jag skriver samtidigt som jag tänker, så risken är att det kanske blir lite osammanhängande eller så, men ni får överleva. Jag skrev ju ett inlägg tidigare om detta, häromdagen. Och jag vill börja med att återigen tacka vissa underbara tjejer för deras värme och deras igenomtänkta kommentarer. Det ger så mycket att skriva saker när man ser att det finns de som tar det på allvar och tycker att man är viktig nog att ges tid till intelligenta svar. Tack!

Visst, kan ju erkänna direkt att om jag fick välja, skulle jag helst av allt vilja ha en kärlek i mitt liv, någon som älskar mig till 100%, för den jag är, trots den jag är, någon som älskar mig ovillkorlöst(om det nu någonsin går). ¨Men det är nog mångas dröm, sen får man väl göra sig en liten reality check. Och jag inser nog, att för att det ska fungera så måste JAG känna mig själv, veta vem jag är, och även om jag inte älskar mig själv, så måste jag i alla fall acceptera mig själv, som tjejerna mycket riktigt påpekade. För jag tror, precis som Sofia skriver, att det annars ger en väldig obalans i ett faktiskt förhållande.

Nu har jag ju i och för sig inget fast förhållande, det ser inte heller direkt ut som det är något som kommer ske snart, så jag får utgå med mina tankar till om jag skulle försöka SKAFFA mig ett förhållande, just för att försöka få den där kärleken och bekräftelsen. Men när jag tänker på saken, så tror jag att det nästan skulle enbart vara egoistiskt av mig, och det skulle vara att leda in en man under falska förespeglingar på något sätt. För jag skulle knappast sätta mig ner, det första jag gör och berätta om alla mina problem, och om att jag mår dåligt etc. För det är ju ett ganska bra sätt att jaga iväg folk på;). Utan jag skulle ju sätta på mig min mask, som jag är ganska bra på att bära inför andra, så man skulle tro att allt är bra, att jag är en social och självständig tjej (den tjej jag djupast inne är, men som blivit överskuggad av all skit). För hennes roll kan jag ju ändå fortfarande, så jag vet hur jag ska verka vara den. Och så klart skulle det fungera ett tag, man skulle kunna hålla skenet uppe en stund. Kanske så pass länge som det skulle ta för denna fiktiva pojke att börja tycka om en. Men sen då? För man kan inte spela charader för evigt, till slut skulle masken krakulera och den lilla osäkra flickan där under, som mår SKIT skulle komma fram. Och då kanske det redan är "för sent" för honom.
Och det är det jag menar att det skulle vara orättvist mot en annan människa att inleda något, för skulle han ha alla fakta från början, från dag ett, ja då skulle det vara en sak, för då skulle han kunna göra sitt val på ett mer objektivt sätt, eller vad man ska säga. Men har känslor kommit med i bilden, är det nog inte direkt lika lätt. Att ta hand om mig när jag mår dåligt var ju inte direkt vad han "signade upp" på, men så klart, tycker man om någon är det nog jäkligt svårt att överge den när man ser att den mår dåligt. Och vet jag då redan innan att detta är ett ganska troligt scenario, så anser jag någonstans att det är mitt ansvar på sätt och vis att försöka undvika detta. Hmm, svammel men men ;)

Tror stenhårt på Janes teori där, att det skulle bara skaffa ett stort bekräftelsebehov, jag skulle behöva få höra och få det bevisat om och om igen att han älskar mig, att han tycker jag duger etc, men skulle väl aldrig kunna tro honom. Vet ju hur jag mår nu, hur jag känner nu och det skulle aldrig gå in i min hjärna att någon faktiskt kan tycka om mig, finna mig vacker osv. För det "VET" jag i dagens läge att jag inte är. Jag är bara en våt fläck.

I och för sig tror jag även att Ingela har helt rätt i att en annan människa kan hjälpa en att stå stadigare, att få en att inse saker om sig själv som man kanske har svårt att se, om man känner sig trygg med en annan person och litar på denna så kanske man även kan ta till sig vad han visar, och det ger i sig att man tycker bättre om sig själv, med andra ord, man hamnar i en positiv spiral. Och det är väl det jag längtar efter. För just nu är det enbart negativa spiraler i mitt liv känns det som bitvis (usch vilket gnälligt inlägg detta blev). Tyvärr är jag nog inte på den punkten i livet att jag kan släppa allt och släppa in en annan person, och känna den tilliten som skulle krävas. Min mur är alldeles för tjock och hård. Jag jobbar på den, jag får hjälp att jobba med den, att släppa in folk och att kunna sticka ut en hand och inse att det är okej att be om hjälp, man måste inte klara allt själv.
Men summan av det hela är nog, att tills jag kommit lite längre, i alla fall liiiite längre så måste jag vara själv, och ta hand om mig själv, lära mig leva med mig själv, för andras skull lika mycket som för min egen. Men det känns ensamt ibland, det förnekar jag inte.
Får intala mig själv att när jag kommit igenom detta, när jag står på andra sidan, så JÄKLAR vilken superbra person jag kommer vara ;)

Tack Sofia, Jane och Ingela för att ni har så otroligt stora hjärtan, jag blir tårögd när jag tänker på er!



Borde väl läsa igenom det jag skrivit, men nääää detta var det spontana som kom från hjärtat så det får vara bra så