tack för alla stöttade kommentarer!! Det värmer att ni finns därute!
Och ni har rätt, jag ska klara detta. Kändes lite hårt att höra att man är sjuk av en sådan pass erfaren och kunnig person som överläkaren för Capio igår, fram tills dess har man ju "nästan" kunnat låtsas som ingenting( Även om man ändå vetat).
Så nu är det upp från 46kg till runt 62kg som gäller då, i alla fall är det hennes miniönskan på min vikt. Och egentligen är det ju inte fråga om att jag "kan" klara det, jag MÅSTE klara det helt enkelt. Det är ju mitt liv det handlar om.
Som J skrev i sin blogg, man måste välja, livet är för kort. Och jag ser hennes bilder, ser "tyvärr" inte mig själv i dem(men det är väl en del av problemet), men mitt sunda förnuft säger mig att det är någonstans där jag borde ligga, och se att hon haft det skit och tufft, men lyckats vända och bli den fantastiska person hon är idag, ger mig hopp. En sådan inspiration och förebild! Tack!
Det slog mig under samtalet igår, hur mycket motstridiga känslor en enda mening kan skapa inom en. När jag berättar hur jag känner och tänker ( i mitt huvud helt puckade tankar) så sa hon att hon känner så väl igen det hos många som har sjukdomen. Då slog det mig, - jätteskönt att höra att man inte är ensam och konstig MEN NEJ!! Jag vill inte att det ska vara så, för det innebär ju att det är så många andra personer därute som mår lika dåligt som jag, minst. Och det vill jag inte! Varje människa är unik och förtjänar att vara lycklig! (varför kan jag inte tänka så om mig själv btw).
Men återigen, tack för stödet tjejer. Kommer inte vara lätt, så en del kommer ni kanske bli tvugna att läsa om här, men ska försöka välja det positiva som trots allt händer i livet!=)
Kram på er
Vibration Plate Reviews
8 år sedan
11 kommentarer:
Att inse att man har problem eller är sjuk är en början....därifrån får man utgå och göra något åt saken. Jag tror det var nyttigt för dig att höra sanningen. En sanning som inte kom som en överraskning egentligen, men som nu uttalades "svart på vitt". Detta är en milstolpe för dig och härifrån kan det bara bli bättre! Att se och höra talas om andra som haft samma eller liknande problem och som har lyckats bli friska borde ge hopp och stöd om att du också kommer klara detta! Du förtjänar verkligen att må bra och det är bara du som kan ta dig dit - till målet, med stöd från din omgivning. Livet är för kort för att slösa bort det på att må dåligt! Omgivningen får stötta dig på vägen när dina krafter sinar. Ta hjälp av professionella personer,familj och vänner - för jag vet att de finns där för dig!
Jag följer dig gärna på bloggen i din kamp - använd bloggen som en ventil! Kramar!
Det är ju så - alla anorektiker ÄR likadana. SOm sjuk blir man annorlunda, alla jag har känt har varit väldigt lika medan de är sjuka och sedan, när de blir friska - då utvecklas deras personligheter. Som larver, som förpuppas och blir till vackra fjärilar när de är färdiga - och det är dit du förhoppningsvis är påväg nu. Men vad bra att du äntligen insåg det - ibland krävs det att en läkare säger att man är sjuk för att poletten ska trilla ner, så var det för mig. Lycka till! Det absolut viktigaste är att bestämma sig för att vilja bli frisk och sen bara göra. Inte tänka så mycket eller älta utan bara se till att man gör det man har föresatt sig.
Kram!
Hej Ingela!
Jag har läst din blogg ett tag nu, men aldrig kommenterat tidigare. Jag har precis varit i samma situation som du är nu. Fick diagnosen anorexi för ungefär 8 år sedan och blev friskskriven för runt 7 år sedan. O visst är det som de innan har skrivit, alla anorektiker har samma tankar, vilket är en del av sjukdomen. För mig så började allt släppa då jag gick upp i vikt, och enligt mig så tror jag hjärnan behöver de extra kilorna för att börja funka normalt och orka stänga av det sjuka. Sedan jag blev friskskriven så har jag mått bra, men inte hittat tillbaka till mitt gamla jag fullt ut. Jag har alltid väldigt höga krav då det gäller allt, att misslyckas med något finns inte...vilket jag torr är en del av sjukdomen som fortfarande spökar. Ett tag började jag träna en massa, ett tag åt jag inga kolhydrater även fast jag sprang sju mil i vecckan. Mitt wake-up call kom då jag förlorade min pojkvän. Han lämande mig då han insåg att han inte kunde göra mig lycklig och att jag inte älskade mig själv. Han var så rädd att jag skulle dö pga det tempo jag hade (men inte insåg var helt onormalt). Efter det fick jag verkligen ta tag i allt och insåg vad jag gjort mot mig själv. O tillslut så började jag se glädje i saker, istället för att bara stressa över vad för mat de skulle bjuda på, att jag inte skulle hinna träna etc...och detta är endast ett halvår sedan. Men nu känner jag mig mer o mer som mig själv igen. Oj, va mycket jag nu skrev! Men det jag ville säga dig är att det KOMMER bli bättre. Inse att det finns så mycket annat, som är så mycket viktigare! Att även "jag" förtjänar att må bra! Du är stark, och behöver bara lyssna på det du egentligen vet är rätt och samtidigt försöka tysta den röst som vill fortsätta vara sjuk.
En massa massa styrkekramar till dig tjejen!
Anna
ätträning är att gå och äta lunch och mellanmål tillsammans med en behandlignsassistent från ätteamet.
Det finns mer än tjejer som läser sånt här. Jag hoppas det ska gå bra för dig - det finns ju inget annat att göra om inte vill "leva efter ditt motto"...
Anna- tack för ditt mkt givande inlägg=) skriv gärna igen och berätta mer, om hur du tog dit ur det och så. Om du hellre vill så kan du ju maila ingelasvensson@gmail.com
Mela- hur klarade du det? Var det helt tack vare kliniken?
Varma kramar till dig, det vet du ;)
Jag hamnade här på din blogg via en annan, jag kommer att kika in fler gånger. Har du nyligen börjat på Capio? Du kommer att fixa detta.Jag är själv en mamma till en dotter med anorexia som min blogg handlar en del om men även annat för jag är så mycket mer än anorexiamamma. Kram
Tja, jo, det var mycket tack vara kliniken, men det absolut viktigaste var att jag tillslut bestämde mig. Det tog slut med den killen jag var tillsammans med, jag blev tvungen att flytta från där jag bodde - och helt plötsligt så var jag ensam efter att alltid ha haft massa folk runtomkring mig - och då blev jag tvungen att göra allting för min egen skull! DET var stor skillnad, det var så lätt innan att säga att jag var tvungen att äta för att mamma ville det, eller pojkvännen, eller nån annan. Nu blev det för MIG, för att jag ville leva, göra roliga saker, vara med kompisar, få ett jobb igen (jag var ju tvungen att hoppa av skolan eftersom jag gick på behandling hela dagarna). Men kliniken var såklart en jättestor hjälp, det gav struktur och ramar i livet, och där fanns det folk som man (tillslut, inte på en gång såklart) kunde lita på när ens eget omdöme inte funkade som det skulle...
Sluta aldrig kämpa. Det kommer att bli tufft, men du är betydligt tuffare! Ta hjälp från omgivningen och börja med att acceptera att du faktist ÄR sjuk. Först då kan du ta dig vidare och komma upp till ytan igen. Jag vet att tankarna snurrar och att precis allt är förvirrande, men tänk inte alltför mycket. (även om det verkar vara totalt omöjligt!) Du har inget annat alternativ än att bli frisk... Lycka till!!! stor kram.
Skicka en kommentar