Herregud!!

Ja, det är typ det bästa sättet att beskriva det antar jag (syftar på rubriken). Det är helt SJUKT vad "lite" mat kan göra. Både "gott och ont". Häromdagen kände jag verkligen; "nej nu tänker jag inte ge min hjärna mer näring (som jag nekat den alldeles för länge) för nu börjar den fungera igen". För jag åkte hiss upp till avdelningen och tittade mig i spegeln, och då såg jag mig själv, alltså jag menar att jag SÅG mig själv för första gången! Det som andra sagt att de sett så länge men jag inte kunnat se själv, jag insåg att jag finns ju knappt. Alla de tjejer jag sett som verkligen varit/är sjuka, som jag lidit med och tyckt så synd om, nu SÅG jag att jag är inte långt därifrån själv. Jag såg hur tärd och trött jag ser ut, att jag ser tio år äldre ut än vad jag gjort innan. Jag såg att jag ser ut som en skelett med skinn på (som min kompis uttryckte det). Det läskiga är ju att jag verkligen verkligen inte sett det förut. Visst jag har insett att jag nog är rätt smal, men jag tyckte att alla överdrev, att jag var ganska normal. Nu såg jag hur sjukt mager jag är. Och det är väl för att hjärnan börjar fungera som sagt. Det var ju så otroligt jobbigt att se, men samtidigt inser jag ju att detta var den insikt jag behöver för att verkligen kunna ta mig igenom detta. Jag är mkt medveten om att bara för att jag fick denna "uppenbarelse" så kommer det inte gå smärtfritt och som en dans, men det är ett steg. Usch, mår så illa när jag tänker vad detta måste ha gjort med min familj, när de sett mig så här.
När jag berättade detta för min behandlare sa hon ju det, att jag egentligen faktiskt platsar inne på sluten vården, där de "värsta" ligger inne dyygnet runt. Jag ryser!!

Och i och med näringen har jag fått tillbaka lite livslust, insett att det finns vissa saker jag inte gjort på mååånader, saker jag älskat innan. Före häromdagen har jag knappt shoppat för att jag inte velat se min spegelbild, jag ÄLSKAR att shoppa! Insåg också att jag har banne mig inte lyssnat på musik på typ ett halvår!!!! Sitter här nu och hittar låt efter låt på min dator som jag älskar, blir många åååååh och aaaah just nu kan jag lova. Men varför? Varför har jag plågat mig själv på detta sett? Helt sjukt!!

Sen har det i och för sig hänt en del negativt och allt är definitivt inte perfekt på Capio, med behandlingen, men vet ni, det tänker jag inte fokusera på just nu. Nu tänker jag njuta av känslan av att vakna till liv så sakta igen =)


PUSS PÅ ER!!!