Morgonsvammel och eftersatt uppdatering

Oj oj, ja det var ju ett tag sen jag uppdaterade här ordentligt, men tro inte att jag glömt bort er. Det har väl mest varit så att mitt liv har varit i en sådan känslomässig berg-och-dalbana att jag inte direkt haft någon ro att sätta mig ner och skriva. Känns så frustrerande när man har så mycket i huvudet som man vill få fram, men det inte riktigt kommer till sin rätt när man väl skriver ner det. Man vill ju att alla ska förstå vad man menar, att det inte ska misstolkas... eller jag vet inte...

Idag är det i alla fall tisdag igen, vilket innebär att det nu är exakt åtta veckor sedan jag satte min fot på avdelningen för att starta min vård där. Det har gått så oerhört fort, jag kan inte ens börja förklara. Klockan är runt fem och jag sitter här nu med massa tända ljus och försöker andas. Två timmar innan jag egentligen behöver vara uppe typ... har inte sovit alls i natt, sammanlagt kan det högst röra sig om ett par timmar. Så jag tyckte jag lika gärna kunde gå upp. Jag tror det är vägningen som spökar, vi väger oss nämligen varje tisdag. Och min vikt(uppgångs)skala har väl inte direkt varit som de önskat på avdelningen. Den går alldeles för långsamt anser de. Och jag kan ju förstå vad de menar, ska jag hinna gå upp "alla" mina" kilon innan det är dags för mig att sluta behandligen så gäller det att ligga i. Jag fick förra veckan kravet på mig att jag mer eller mindre MÅSTE ha gått upp ett kilo och sen fortsätta öka med ett kg/veckan för att detta ska vara av värde... därav min rastlöshet, för jag misstänker att p g a slarv i helgen så har jag snarare gått NER...
Jag kan INTE förstå hur det kan vara så svårt?? Jag trodde ju (som många med en ätstörning) att så fort jag börjar äta igen så kommer jag flyga upp i vikt och att det aldrig kommer sluta förrän man är gigantisk.
För visst, ska jag vara helt ärlig mot mig själv så har jag väl inte alltid skött mig perfekt, inte följt deras ordination till punkt och pricka ( ja, jag vet att det bara skadar mig själv) men jag har ju inte lagt mig TILL med ett NYTT beteende, jag har möjligen bara fortsatt med vissa beteenden som jag hade innan jag började på dagvården. Så det enda nya i mitt liv är ju egentligen all mat jag äter när jag är på avdelningen hela dagarna. Så logiskt sätt tycker jag att jag borde rusat upp i vikt, min kropp borde väl vilja ha varje liten kalori??
Usch, samtidigt som jag är livrädd idag för att jag INTE ska ha gått upp, så är jag minst lika rädd för att ha gjort det... och nu är jag alldeles för ärlig kanske, men det är så det känns. Jag har fortfarande inte släppt min fixering vid siffrorna på vågen. Att det kan påverka mig så mycket.

Men jag vet ju att jag måste måste måste släppa kontrollen nu, det är nu eller aldrig, känns verkligen som om jag kommit till det vägskälet. Jo, jag har "vetat" det förut, och bestämt mig för det förut så varför skulle någon tro mig nu? Men jag vet själv att det är nu eller aldrig. För även om behandlingen är allt annat än perfekt så är den oerhört bra, och jag vet till tusen % att det är den plats där jag behöver vara just nu, annars skulle jag helt klart gå under. Så jag är ju livrädd för att de ska säga att detta uppenbarligen inte runkar för mig och föreslår att det kanske är bäst att jag avbryter och hittar ett annat alternativ...
Känns som den risken finns idag, för idag ska jag träffa min behandlare OCH överläkaren samtidigt, för att diskutera prover (jag i och för sig tog för tre veckor sen....), min uteblivna viktuppgång och min framtida plan. Kan inte hjälpa att känna det som de gaddar ihop sig mot mig och har något hemskt att säga.
Och varför skulle de tro mig denna gång? Är ju bara jag som vet hur det ligger till.. att jag faktiskt inte sysslar med massa "dumheter" bakom deras ryggar, allt de ser är ju att det inte fungerarar, saker som enligt deras erfarenhet BORDE fungera. Så jag förstår dem....
Jag gav min behandlare ett löfte igår, efter ett alldeles för öppenhjärtigt samtal igår (enligt mig). Att jag ska göra vissa saker som jag kanske varit lite dålig på att fullfölja på senaste. För jag vet, att om jag sett henne i ögonen och lovat henne en sak, då kommer jag, duktiga lilla flickan, inte kunna bryta det löftet- "för löften är till för att hållas".-

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, det är läskigt att ha insett hur starkt denna sjukdom faktiskt har mig i sin hand, jag hade aldrig riktigt fattat det. Och i vissa stunder, som de senaste dagarna har jag väl börjat få mer och mer känslor av att det är så här det "ska" vara, "borde" vara... att jag och sjukdomen är ett, en och samma...Att vi helt enkelt förtjänar varandra och borde leva i vår lilla bubbla någonstans. Med andra ord, lämna min plats på avdelningen åt någon som förtjänar den bättre än jag. Inte med det sagt att jag inte är sjuk, men att jag och monstret som sagt förtjänar varandra, att JAG förtjänar honom eftersom jag har så svårt att släppa taget, trots att jag rent förnuftsmässigt vet exakt vad jag borde/måste göra, men ändå inte gör det.... vet inte om jag borde kämpa emot, kanske man bara borde "gilla läget"??

Ja jag vet att det blev en massa långt svammel, och kanske är det ingen som orkar läsa det.
Jag tror mig veta ett par stycken som kommer läsa och samtidigt bli irriterade över mitt "gnällande", som tröttnat på att jag bara inte skärper mig.... ja vad kan jag säga, en stor del av mig håller med er helt. Men tyvärr fungerar det inte riktigt så har jag insett nu. Och det är ju det som gör mig så arg på mig själv.... va faaaan tjejen! Kom igen nu!!!

Jajamensan dags nu...

En stooooooooooooor kram däremot till alla er som stöttar med uppmuntrande ord, som inte tröttnat på att försöka peppa. Och framförallt till mitt största stöd av allt, mina änglar på avdelningen. Ingen aning om hur jag skulle klara mig utan er. Det är nästan lite läskigt vilka underbara tjejer jag haft den stora ÄRAN att få lära känna de senaste månaderna! Ni förtjänar det bästa!

Puss på er alla