"En släng av anorexi"

Igår fick jag den där härliga kommentaren, "jag önskar att jag kunde få en släng av anorexia"... och då insåg jag återigen att jag kommit ganska långt, kommer allt längre i mina försök att distansera mig från sjukdomen.
För visst, en del av mig häpnar över sådana kommentarer, men jag insåg igår att jag inte längre blir ett dugg arg när jag får den. Vilket jag blev förut. Nu känner jag mest en sådan där medlidsam ömhet i hjärtat, ni vet, så där som man kan känna inför ett barn som gör saker för att de inte förstår bättre. Nu är det ju inte min "rätt" att sätta mig över någon, eller förminska dem genom att tänka så, men det är lite så det faktiskt känns. Att jag liksom inte kan bli arg på dem, för de förstår helt enkelt inte bättre. För de har ingen aning om vilket helvete den här sjukdomen faktiskt är! För dem, utan erfarenhet, kan det te sig lite som ett "bra" sätt att bli smal... Så istället för att bli sårad, eller skälla ut dem eller liknande, väljer jag nu att lugnt och sansat förklara för dem en´del av vad det innebär att ha gått igenom detta. Förklarar för dem, att det inte riktigt fungerar så, att man får en "släng" av det och sedan är allt bra igen. Att när man är sjuk i detta så kommer du knappast inse att du är smal om det nu är att vara smal de strävar efter. Att man (jag) helt tappade sin personlighet och bara hade ett tunnelseende för att kroppen och hjärnan inte orkade annat. Att det faktiskt är ett rent helvete, vilket man i och för sig oftast inser när man börjar bli frisk verkar det som.
Och kanske, bara kanske, kan jag genom detta öka förståelsen och insikten om denna sjukdom och då anser jag att jag gjort något bra!