Det blev lite värre än vad jag trodde. Saknar mer än jag anade.

Känner rastlösheten, den välkända, den som får mig att vilja krypa ur skinnet. Känner hålet i magen, en enda stor tomhet. Känner gnagandet på nerver och känslor. Allt så väldigt välbekant. Jag har varit här många gånger förr, oavsett orsak. Det är så här jag reagerar.

Jobbigt som fasen, men inga konstigheter...

Det enda som inte är som förut är mitt beteende därutöver. Alla de gamla sätten att hantera ångesten är bortsparkade. All inbillad lindring, lindringen för stunden finns inte ens i tanken.

Så på gott och ont är det nu bara jag och mina känslor...