Känslor

När man försöker komma på fötter igen, när man försöker ta det lugnt och samla kraft.....ja då har man ofta lite mer tid över, tid som ofta spenderas med att tänka... kanske lite för mycket. Stor del av tiden går ju självklart åt till at fundera på mitt liv, min kropp och min så kallade sjukdom. Men en del annat hinns ju också med. Och nu har jag (tyvärr) insett att mina känslor för en viss person, var/är nog större än vad jag insett. Visste ju att jag var "förtjust" innan, men nu när jag varit ganska osocial och avstängd från världen, så har jag insett att jag saknar en viss person lite mer än andra. Innan kanske jag valde att försöka förtränga vad jag känt, eftersom detta är nog som aldrig kommer kunna bli.... kommer aldrig ens försöka något med honom, men det gör det hela ännu värre. Att inse att han har det mesta jag söker och vill ha. Han är äkta, snäll, smart, omtänksam, rättfram och inte direkt ful heller;)
Vet inte om detta var framsteg direkt, damn, varför varjag tvungen att inse detta...
Varför måste man få känslor för folk som det är helt dödfött från början med? Eller är det just därför? Man lurar sig att det är dem man vill ha, bara för att ytterligare hitta ett sätt att plåga sig själv? Eller är det oåtkomligheten som är det lockande? Ja, jag vet då inte. Vet bara att han finns i mitt hjärta...alldeles för mycket!

Ta hand om er därute

puss o kram