Frustration

All gnista är borta. Helt död känns det som. Det kryper i hela kroppen, rastlösheten kliar i kroppen. Det känns som jag sakta kvävs i en alldeles för liten cell, fast i ett fängelse utan något hopp om att någonsin komma ut. Det gör ont i mig, kan nästan känna det fysiskt. Tankarna, känslorna river och sliter så att det känns som det blir hål i mig.
Vet att personer säger att det kommer bli bättre, att det bara är en svacka, att det snart känns bättre. Kanske har de rätt, men det känns inte så nu. Det bara dunkar i huvudet på mig. Jag vill inte, jag vill ut, jag vill bli fri, men jag KAN inte. Kedjorna är för tunga, de sitter för hårt.
Tankarna kretsar runt i morgon, vägning, antagligen sista innan jag slutar. Och jag vet ju vad den kommer visa, efter denna helg, så kommer den vissa siffror som jag nu inser kommer få mig att må extremt dåligt, kommer att göra så att jag ångrar beslutet innan helgen, kommer att hata att jag försökte, att jag trodde jag kunde gå emot det onda och ta mig mot ljuset. Jag hatar att jag känner så här, jag avskyr mig själv för att jag är så liten, så svag. Allt sunt förnuft skriker ju motsatsen, men jag kan inte hjälpa det. Det är högst verkliga tankar ändå, starka känslor som inte försvinner hur mycket jag än försöker byta fokus och mota iväg dem.
Är detta mitt liv? Lurade jag mig själv när jag närt hopp om ett annat liv? Allt är ju samma?
Jag vill bara gömma mig, fast jag vill ju gömma mig från det enda, den enda jag inte kommer ifrån.. mig själv och mina tankar...

sov sött mina kära