Sitter och läser lite olika saker, hittar en del som jag tycker är lite intressant;

Ofta möter Heléne Glant uppfattningen att anorektiker är svåra patienter, som har mycket dålig insikt om sin sjukdom. Det stämmer inte särskilt väl med hennes uppfattning.

- För det första vet patienten mycket väl om, att all slags anorexibehandling går ut på att hon ska börja äta. Och det är just vad hon mest av allt är rädd för.
-
- För det andra händer det saker och ting med kroppens inre signalsystem, när patienten är tillräckligt avmagrad, förklarar Heléne Glant. Man känner inte, hur hungrig man i själva verket är, och inte heller att man är dödstrött. De signalerna kommer tillbaka efter ett tag, när patienten börjat äta och gå upp i vikt. Då kommer de och säger anklagande "du lovade ju att jag skulle må bättre, men det här är ju bara sämre!". Då gäller det att förklara vad som händer i kroppen och markera, att det här är ett steg i rätt riktning.

Oj, vad jag känner igen det där. Vad förbannad man var ett tag, när man bara mådde skit. Magen började krångla, man blev dödstrött plus att man mådde såååå otroligt dåligt mentalt.

- Jag förklarar för flickorna, att anorexin inte fungerar som lösning på några som helst problem, och inte heller som livsstil. Den är som att jaga efter regnbågens slut - man kommer aldrig fram. - Helene Glant

- För anorektikerna handlar det om ständiga vägval - mellan fortsatt svält och tillfrisknande. En del av patienten vill bli frisk, medan en del njuter av anorexin. För behandlaren är det viktigt att alliera sig med den delen av patienten, som vill bli frisk.
- Det behandlingsmål man kan formulera tillsammans med patienten är egentligen inte viktuppgången, utan friheten, säger Heléne Glant. Anorexin är som ett fängelse, och det gäller att bli frigiven ur det fängelset.