min fina dietist!

Måste bara få dela med mig. Har den senaste timmen inte kunnat sluta le!
Ha! Snacka om att jag inte på något sätt vill att sjukdomen ska vara min identitet längre. Vet ju att jag i början och under en stor del av processen varit livrädd för att bli frisk, för vem skulle jag vara utan min anorexi. Skulle någon se mig, bry sig om mig om jag inte var sjuk? Dessa tankar har under tiden bleknat allt mer, och det slutgiltiga beviset på detta fick jag idag!
Jag kan ärligt (och lite kaxigt) säga att jag ALDRIG sett världens bästa Gisela STRÅLA som hon gjorde idag under vårt samtal. Och var så glad, så uppmuntrande. Sa att jag skulle vara så stolt och gå med huvudet högt för att jag haft sådana framsteg.
Och nu till det jag skrev i början, hennes kommentar som fick mig att må så bra, som får det att pirra i hela kroppen när jag tänker på det.

Hon sa; " Satt precis och tänkte en sak. Att skulle du undersöka dig idag, så är det nog knappt så att du skulle finna att du har en ätstörning längre. Möjligtvis UNS men med ett frågetecken efter".

Det var/är nog bland det största jag hört på väldigt länge. Var ju tvungen att fråga henne om mina hetsätningar/överätningar. Hennes svar var att för det första; ÄR det verkligen det, eller är det bara du som tror att det är det? Och förklaringen trodde hon snarare ligger i att jag fortfarande bär på en hel del allt- eller inget- tänk, svart eller vitt, och även på en hel del vanetankar. Så det är dessa jag måste jobba med.

En annan smickrande sak hon sa var att jag numera lyssnar på min kropp när den viskar, istället för att vänta tills den gormar och skriker!!

Hör ni det!! Jag är definitivt inte 100% välmående, just nu är det MYCKET kvar i psyket, MEN min ätstörningar börjar ge med sig. Jag kommer bli frisk, bara så ni alla vet!! =)))