Vad kan jag säga...

så extremt orutinerat, jag vet... och oj vad jag kommer få lida för det imorgon... men jag kunde inte hejda mig själv. Jag kunde inte sluta le, jag kunde inte sluta må bra, det kändes så lätt, jag kunde inte sluta springa =)))
Detta var min allra allra första joggingtur på säkert över ett år, slutade springa när jag insåg att jag nog var lite väl mager och min kropp skulle ta extremt mycket stryk. Och under behandlingen har jag ju inte fått träna någonting alls... så detta var premiären. Och visst, för alla er vana joggare så är ju inte 30 min någonting alls, men för mig.... den känslan, den glädje som bubblade i mig när jag joggade i solskenet I hagaparken till bra musik.. den är svår att beskriva. INte ens tanken på all träningsvärk senare kan få mig att sluta le... var nog sugerrushen från biogodiset som gjorde sitt';)
En del av glädjen var nog att jag är så tacksam mot min kropp, visst jag är långt ifrån nöjd, jag mår dåligt i den på många sätt, MEN jag måste ju bara älska den för allt den gjort för mig. Trots all misshandel, trots allt jag utsatte den för, så¨har den ALDRIG svikit mig rent fysiskt. DEn har alltid varit stark för mig, och det visade den ju återigen idag. Och det visar den varje ny gång i gymmet med min PT. På bara ngn månad tar jag redan över 50 kg i squats, jag klarar plankan längre och längre, magmusklerna får jobba länge nu för att bli ordentligt trötta... så den svarar så bra på träningen=)
Så nu är det ju bara det mentala jag ska få bukt med, få bort alla de nya demonerna... som får mig att sakna de gamla... men jag jobbar på det varje dag. För en dag ska jag älska mig själv igen, det är liksom inget snack om saken!!

Så jag vill bara avsluta med att säga, att idag skulle jag t o m fått Joan Rivers att överväga att börja springa ;)