Kriget med mig själv

Satt och funderade lite. och insåg en sak. Jag har inte anorexia längre! Den insikten kändes både så otroligt skön, men också förvirrande. För nej, jag har inte en helt okomplicerad relation till mat än, och nej, jag är inte helt nöjd med min kropp, med min vikt etc, så någon form av ätstörning har jag fortfarande, det inser jag. Och det är ju det som gör det förvirrande, eftersom jag inte vet vad jag ska kalla det. MEN det känns så jäkla skönt på sätt och vis att jag i alla fall kan säga hej då till den renodlade anorexian!! Så mycket ångest och smärta som är förenat med det ordet, med den sjukdomen, så på sätt och vis känns det som en lättnad att jag numera bara är ätstörd;) Nej, men jag hoppas ni förstår hur jag menar...

Sen har jag insett en sak till, "kom på" den redan för någon vecka sen, testade idén på min behandlare när jag var där sist, och hon ansåg att det var en bra idé, en sak som jag skulle ha som hemläxa, ett väldigt sunt sätt att tänka. Jag bestämde mig nämligen för att försöka ge blanka sjutton (i den mån det går) i det elaka monstret som fortfarande bor delvis inom mig. Att visst, registrera att det är där MEN inte ge det så förbannat mycket uppmärksamhet vilket är det samma som bekräftelse. Inte hela tiden tänka på hur mycket eller hur lite jag går emot de jobbiga tankarna, inte hela tiden lyssna (och få ångest) över hur monstret inte alls gillar allt jag gör. Utan försöka behandla de ätstörda tankarna lite som den där jobbiga retstickan man kände när man var liten... ju mer uppmärksamhet man gav honom, ju ledsnare man blev, ju mer man skrek emot, desto roligare tyckte han ju att det var att jävlas, desto mer plågade han en. Men om man istället bara försökte rycka på axlarna åt honom, och säga typ "jaja, du säger det du, men nu tänker jag fortsätta på mitt sätt, tänker inte ta åt mig" ja då var det ju alls inte lika kul..
Det är den bästa liknelsen jag kan komma på, när det gäller hur jag försöker resonera numera... och visst det är INTE lätt alla gånger, men jag har märkt att ju mindre bekräftelse jag ger tankarna, desto lättare går det faktiskt, så man kan ju hoppas att med tiden har den förbannade retstickan helt gett upp!!

Nej nu måste jag fortsätta jobba=)

kram